Kort om mig
Jag är en kille som oftast ansetts som lycklig och sprallig. Dessvärre har hela min uppväxt varit ett långt och utdraget trauma. Som barn fick jag en ny familj på grund av att den jag redan hade, hade stora problem med droger och alkohol. Min nya familj kunde inte bli bättre, kärlek och värme ända in i benknotorna.
Under grundskolan var jag till ytan glad, tyvärr försegick mobbing från förskolan upp till 9:an. Det är mer på senare dagar som jag faktiskt förstått hur dåligt jag mått som barn, det var liksom en vardag för mig som inte gick att sätta i ordentligt fokus.
I gymnasiet gick allt mycket bättre. Jag skaffade mig min första flickvän och några av dem som stått för mobbingen under yngre dagar mognade till och förändrades till nära vänner.
För 3 år sedan ville jag börja söka mina rötter, det vill säga min biologiska familj. Jag kom i kontakt med ett företag som var experter på detta område och beslöt mig för att anlita dem. Det skulle visa sig att dem var ute efter mina pengar som dem på ett så vackert lyckades ta. Jag hade skrivit under många papper med dem och på något ställe hade dem lyckats få sig rätten att ta ut summor jag absolut inte hade råd med vid den tidpunkten.
Utan pengar och utan att finna min biologiska familj så kunde jag inte längre hålla mina scharader uppe, jag brast. Jag slutade jobba, slutade umgås med tjejen och även med mina vänner. Hela världen stängdes ute och livsgnistan var mindre än någonsin förr. Ingen skulle veta vad som hänt, att jag var så korkad, att jag även gjorde ett så stort svek mot mina adoptiovföräldrar.
En kompis hade vunnit på online-casino, stoltserade ganska mycket, introducerade även det för mig. Det gick fort. Jag lyckades lura till mig lite lån från banken i all desperation. Allt försvann, livet kändes så otroligt tungt. Hade jag förstört det? Var livet över?
Jag kunde aldrig greppa att livet kunde ha en sådan dålig smak i munnen. Samtidigt hade jag en sådan stor kärlek till dem människorna som en gång räddat mig.
"Om jag ska leva så ska jag leva för dem"
Min familj vet att jag har skulder, dom vet att jag har mått dåligt, dock pratar vi inte om det. Dom vet inte vad för skulder jag har och heller inte varför. Det skulle krossa deras hjärtan på alla sätt och vis.
En dag så bestämde jag mig för att sluta ömka, sluta tycka att jag hade mer rätt att vara nere än någon annan. Jag bestämde mig för att göra allt bra igen, om inte så för mig så för dem omkring mig. Egoismen var tömd och pantad för längesedan.
Idag betalar jag på min ungdom. Jag har börjat arbeta, samtidigt har jag även startat mitt egna företag för att få in mer pengar. Ja jag vet, pengar är inte allt, men mycket. Om jag kan få bort mina skuldkänslor, byggsten för byggsten, så är pengarfrågan det enklaste jag kan bota just nu.
Jag jobbar på allt annat också, så klart. Alla dagar är en kamp. Mot längtan att få en snabbfix, mot längtan att kunna vara ärlig och bekänna allt jag gjort, mot känslan att kunna somna på kvällen med en god känsla i magen och bröstet. Sist men inte minst, mot känslan att inte besitta någon skam.
upagain
